Mina barn

Jojje och Sten har gett sig av, jag sitter här och förbereder ett framträdande jag ska ha imorgon. Det är märkligt hur ensam man kan känna sig när man inte är med sina barn. De blir som ett gift. Ett gift man kan klaga på och känna sig bunden av när man hänger med, men som det omedelbart blir till en plåga att vara utan när det försvinner iväg en stund. Georg är så offantligt söt, och så glad och nöjd. Han har skrattat från första levnadsveckan. Han ler så fort han möter en blick. Och han sover på nätterna. Man läger honom vid kl 18 (han är helt kvällstrött), sen vill han ha mat vid elva, utöver det sömn till sex-sjutiden på morgonen. Det krävs inga nattningsrutiner. Man bara lägger honom och stryker honom på pannan och kinden några gånger, sen vänder han sig på sidan och somnar. Han knastrar ibland vid halv fyra-fyra, men det är sällsynt, och blir det allvar är det för att han vill ha lite mer välling. Annars skrattar det barnet mest hela tiden (när han inte kräks).

Det är väl lika bra att skriva detta eftersom jag antar att denna enkla tid snart är förbi. Med ökat medvetande följer ju lite mer avancerade agendor, och att vara vaken och joxa lär hamna högre på listan inom kort det tror jag bestämt.

Den stora brorsan som nu är tre år och två månader har visat sig ha ett närmast kusligt minne, om jag nu ska säga något kort om dessa två. Jag har många gånger tänkt att det måste vara en slump, eller tur, men det är otroligt ibland. Han hade en tidig sägning om Mariatorget där vi var och gungade en gång när han var ca 2 år, och som han sedan omnämnde när vi kom tillbaka ett bra tag senare. Både jag och Sten bestämde oss för att vi hade hört fel, men nu börjar jag undra. Som när han vid två och ett halvt års ålder påpekade, när vi för andra gången gick uppe vid Högalidskyrkan - första gången var när vi var där på kalas i församlingshemmet typ tre månader tidigare - att: Här var vi på kalas. I förrgår cyklade Sten och Frank vid vattnet vid Hammarbyhamnen. På precis rätt plats utbrast Frank: Här bor Erik. Det var platsen där Eriks båt låg i somras, där Frank var ombord två gånger. Annars hänger vi aldrig i de krokarna. Frank har bara träffat Erik typ en gång sedan han fyllde två år. Hyena har ett litet klistermärke med en kitchig madonnaikon, i sprakande färger, på sin mobiltelefon. När en präst intervjuades i teve här om kvällen och det i suddig bild bakom prästen sågs en marmorstaty föreställande Jesu moder, sa Frank: En så där har Nena på sin telefon. Trots att formspråket på ytan var helt annorlunda, färgerna andra den ena var i hel- och den andra i halv figur. Plats och form verkar vara starka kort hos honom, de märker man gång på gång.

Jaja, bäst att skriva ner detta i väntan på andra tider: Är det något jag lärt mig med barn så är det att saker förändras. Och så här kanske ungar håller på, äsch nu känns det helt töntigt att skriva detta om just mina barn men det är dem jag känner bäst. Jag blir också uppriktigt faschinerad av Franks rumsliga känsla, själv hoppas jag ju att det ska visa sig hänga ihop med att han är fruktansvärt bra på fotboll eller nåt annat vi kan slå mynt av nu i tider då genusforskingen är trängd. Ja de gäller att se det viktiga i livet.

Jag är bäst, eller nått

OK sitter här och är lite smått osäker på vart världen är på väg. Eller rättare sagt, hur långt jag ska följa den. Kollade lite snabbt upp my name på nätet, appropå förra posten om nollspionage. Var förstås tvungen att revoltera mot utlovat ointresse för min blogg från mig själv genom att genomsöka nätet rörande vad folk har sagt, och kors i Götakanal som vi brukar säga här hemma men man är ju inte populär där ute i världsrymden. Cirka hundra procent upprörda. Men asså, vad är det med mig som gör att jag bryr mig så lite om det. Jag fattar't knappt själv men jag tycker faktiskt inte nåt om saken. Jag är intresserad av det mesta folk tycker, förutom om vad de tycker om mig. Can't explain men jag har inte de fakulteterna liksom.

Med detta sagt vill jag berätta om folk jag bryr mig om: Eva och Åsa var här ikväll. Sten lagade mat: älgfärs som jag fått från jagande rar far, med rotsaker och svampsås (copy det vi bjöds på av moråfar när vi var ute på Gräsö och krattade löv). Massa bra saker sas. Det är så sjukt viktigt att ha skarpt folk att tillgå. Tror annars ibland att världen består av ett jämntjockt babbel. Fyffan vad det babblas. Unga människor är tveklöst värst. Kanske har jag varit sådan själv men helvete vad det tuggas. Men jag håller masken gott folk. Fast ni måste inte fortsätta för det.

Spionagefri zon

Sympatiserar med Mark Klambergs lilla post om rätten till oövervakad kommunikation. Men detta gäller för mig inte bara i relation till en statsapparat eller dess kontrakterade centineller. Jag känner nämligen själv påtagligt störd av alla webbräknare och diverse övervakningsfunktioner jag vet sitter på tidningssajter osv och som kollar hur man beter sig och vad man läser i utbudet, liksom av alla de bloggar som har olika räknare rörande besökare and so. Jag gillar helt enkelt inte att avlyssnas, varken från slott eller koja. Sen fattar jag ofcourse att det är skillnad på vem som avlyssnar vem å när, och att man ju kan skippa DN:s webbsida om man promt inte vill att de ska nå insikt i att man klickar på "Här är Jacksons dödsspruta" före "Reinfelts budgetprop får mothugg" och därmed bidrar till uppfattningen att den förra är en viktigare nyhet än den senare, men ändå, kan mahn inte få slippa sitt sämre själv every now and then?

I alla fall kan jag intyga att denna blogg är helt spionagefri. Jag räknar ingenting, minns inte någon. Funderar dock lite löst på att öppna kommentarerna igen men inser att det kräver att jag modererar dem (har ca 100 omodererade kommentarer sedan förra vändan, så det slutar väl i värsta/bästa fall med ett fruktansvärt dålig samvete so I don't know).

Har ockå läst en bok som heter Hedersmorden och orden, och om den ska jag skriva så snart jag får tid. Ocj Nej, jag kom aldrig så långt som till Snotty sist. Blev svårt sjuk, eller nej det blev jag ej men våldsamt trött vilket visade sig vara förstadiet till en ond snuva som kom över mig igår, så det må bli en annan gång. Snart (förstår jag att ni också vill).

Snotty ikväll!

Förresten spelar jag å Hyena skivor på Snotty ikväll. Kom!

Vård - så många som behöver det

Bra skrivet om våld, maskulinitet och fotboll i Dagens Arena. Även om det inte är några nyheter. Men vi går ju tyvärr in i tider då även riktigt gamla upptäckter måste hållas fram som om vore de nya, som att maskulinitet delvis konstrueras kring våldsanvändning - symbolisk, hotad eller reell, men allt det där borde ni veta.

Har annars set till att den största gossen fått sin första vaccindos mot svininfluensan. Man blir ju matt av alla konspriationsteorier om vacineringen, har ingen möjlighet att ta ställning till dem eller ens de mer vettiga farhågorna. Vi konsulterade barnets faster som är barnläkare, och följde så hennes råd.

Tycker annars att den bild som framkommit av svensk sjukvård kring nekade ambulanser och sjukvårdrådgivningar som uppmanar folk att stanna hemma och barn som blir hemskickade från akuten och sedan dör är meget kuslig. Jag har inte riktigt hängt med i vårdreformerna men det känns som om man har tänkt helt fel. Idén verkar vara att försöka kapa "det onödiga vårdsökandet" genom att upprätta diverse telefoncentraler, för att så dirigera samhällets resurser till de fall som "verkligen behöver det". Det jag tror att man missar med resonemanget är den lilla detaljen hur det är att vara människa. Det är som om man tror att folk ska besinna sig och förstå att just deras kämpa var den oviktiga och att de nu ska träda tillbaks för dem som verkligen behöver vården. Läget frammanar dock den begripliga önskan hos många, tror jag, om att vara just den som kommer i åtnjutande av den åtråvärda vården, och det skulle inte förvåna mig om det är så att folk sitter och överdriver för att inte bli bortsållade som de "onödiga" i ett samtal som understiger 2 min 38 sekunder och ger vårdrådgivaren en bonus.

Kontentan är iaf att vi idag verkar stå med en vårdapparat där det avgörande är vem du är, hur du kan presentera din åkomma och dig själv, för att få en snabb och för egen del lugnande vårdinsats gjord. Jag tror med andra ord inte att man med framgång kan telefonrådgiva bort önskan om att nå vård.

Äh, jag vet nog för lite om all detta och har gud ske pris ej behövt uppsöka annat än en vårdcentral för mina barns räkning. Jag är dock oerhört tacksam över att ha barnens faster, som man kan fråga om sånna saker man undrar men ej vill lasta samhället med och som har en specialistkompetens rörande just barn. Utan henne skulle jag känna mig mer rökt i dagens Sverige, och det är klart att så snart det händer något på rikt spelar det ju ingen roll att hon finns, då behövs abmulanser, droppställingar, provtagningar och framkomlighet till läkare på plats. Den biten orkar jag inte riktigt tänka på hur det är ställt med. Och då är jag ändå inte särskilt orolig av mig.

Det var inte jag som började - å jag tar avstånd direkt!

Nej ju mer jag tänker på det desto mer bespyeligt tycker jag det är att Expressens debattredaktör accepterar att Calle Schulman beskriver en kvinna som "skata" i en debattartikel. Oaktat om hon var körd i bollen. Att öppna den vägen..., ojojoj, det står så mycket på kö och väntar på att bli sagt om kvinnor om nu nedsättande omskrivingar ska tillåtas. Ja det är så jävla grovt att låta den sortens slängar flytta in i det etablerade debattrummet att jag baxnar. Snacka om att flytta gränser!

Får jag därför föreslå en diagnos av den skedda ledsamheten ur det av Calle Schulman öppnade perspektivet: Calle Schulman är en gris, och han hade lägrat en skata. Resultatet blev en slags skvader, och de har förstås mycket låg chans till överlevnad.

Se där så trevligt det blev i världen!

Levande livet!

Se f.ö. här, på Linnas blogg, för lite levande tal om barn. Jag kan annars bara intyga att det var exakt så här trevligt!

Så nu ska vi grina?

Jaha så nu är det allvar för Calle Schulman. Hans tjej har fått missfall och han skriver om hur jobbigt det var. Passar samtidigt på att kalla en kvinna på Södersjukhuset för "skata", och ja tar sig själv på stort A. Han är förstås ledsen - inte arg (förstås inte!) - "bara ledsen" - på sin föredetta svägerska Katrin Zytomierska för att hon på sin blogg utropat att bara misslyckade människor får missfall (eh?). Nu står jag här med skammen, typ, skriver Calle.

Jag vill föreslå att såväl C. Schulman och Zytomierska åker till månen och där upprättar en republik för alla som orkar vara så monumentalt knäppa i huvudet som de. För jag vet inte vad som är värst: Calle Schulmans ledsenögda berättelse om sin egen sorg kring tjejens missfall eller Zytomierskas galna utspel. För varför orka med något av allvarsprägel från schulmanhållet efter kunskaper som att han å brodern på sin humorblogg utlyste 10 000 spänn till den som först hällde en öl över vem det nu var i kändissverige. Och så vidare.

Jag är så innihelvete less på dessa 80-talistmänniskor som bara tror att saker spelar roll när de händer dem - då är det A L L V A R. Då ska vi rodda fram begrepp som medmänsklighet och förståelse. (Och vi ska lyssna. Ja satan vad vi ska lyssna, på sådant som väl hänt människor sedan sortens begynnelse: Det helt fantastiska i att just de har fått barn och hur sjukt unik den ungen är.) Så länge deras egen skuta seglar lugnt däremot, då kan och bör man skratta åt svaghet, människor å annat fånigt.

I sak håller jag förvisso med Schulman. Det är i allmänhet idioti att tiga om graviditeter fram till v 12. Sånt spär på just de strömningar kring missfall han nu konfronteras med. MEN, det gör också det knarkande av barnsajter, graviditetsforum och mama/papatidningar som världen erbjuder, och där Calle Schulman enligt egen uppgift helt frivilligt visst trädde in.

Kan inte alltså samtliga bara ta det lite mera lugnt kring allt detta, och så Shulman å Zytomierska till månen dåh, så finns det i alla fall utsikter till en bättre värld.

Finsnamamman och andra

Fick denna länk av Magnus angående Finansmammans blogg. En blogg som orsakat vettlösa hatattacker av könsord och kvinnohat. Man undrar ju vad är det som sker med Sveriges män. Det gäng av allt för många som verkligen känner att nu har deras tid kommit, så undan kärringar! Det är bedrövligt. Snart går de väl man ur huse med käppar och börjar prygla kvinnor om kjolarna är för korta eller vad ska jag tro?

Bedrövligt var också det tillstånd jag mötte i den så kallade virtuella verkligheten när jag igår i ett obetänksamt ögonblick surfade runt i densamma. Bland annat kraschade jag in i Katrin Zytomierskas blogg där jag delgavs saker ur livet med Bingo Rimér som jag inte hade mental beredskap att hantera: Jag mötte ett slags intesivt och hårdspänt tonläge kombinerat med noll graders angelägenhetsgrad och innehåll, nej jag vet inte men jag blev så våldsamt deprimerad av hela anslaget. Kanske var det också kombon av graviditet och bingoliv som framstod som så mardrömslik. Som KZ mycket riktigt påpekade kan man ju inte hålla på och dricka alkohol när man är gravid, och tanken på att nykter framleva sina dagar i sagda kontext frammanade nån slags panikattack hos mig. Men hey, jag slipper så i dessa fragmenterade högerdagar ska jag väl inte ens tänka tanken att våra liv sitter ihop här på planeten.

Mera ljus!

Jo det finns ju en ljuspunkt till: Skidresa kirrad. Den första av planerade tre denna säsong, men det är kanske högt siktat, vi får se. Frank ska iaf i skidskola, han började ju åka förra året och visade grym talang. Det, mina damer och herrar, är förstås kuligare att tänka på än fånarna i Newsmills kommentarsränna, ja jävlar va kul det ska bli att klämma lagg!

Puuhh, man får gratulera sig till sitt trevliga inre liv

Har alltså skrivit en artikel på Newsmill, som givetvis rubriksattes i värsta skitstil och drog ner spottloskor från läktaren. Herregud varför är folk sånna? Artikeln tog tag i det som varit själva poängen i "våra" inlägg i hedersvåldsdebatten, men just nu är jag för tagen av vulgariteten på nätet för att idas dra dessa en runda till. Trevligare då att tänka på stundande höstmys med lövkrattning i kustbandet. Som sagt, man får vårda sitt inre liv, det kan inte jönsarna ta ifrån en.

Vårt dagliga bröd

Har idag överraskat med att laga en maträtt bestående av fler än två ingredienser. Det blev en pastasås med lax, soltorkade tomater, matlagningsgrädde, vitlök och lite dill. Ja salt var ju också med i leken. Och så pasta förstås. Jösses, jag tvivlade hela tiden på att det skulle gå men det gjorde det och Frank tyckte det var gott.

Jag lider väldigt mycket av detta med den ständiga matlagningen till barnen. Att man ju måste fixa mat till dem. Jag tycker inte om att laga mat. Jag gillar att baka, men faktiskt inte att laga mat. Sten brukar säga att jag lagar mat som en man. Jag gör det sällan, men ibland kan jag slå till med en trerätters. Jag har då, och detta är hans beskrivning, gått och handlat utan att först titta i kylen vad som finns. Sen drar jag ner varenda hushållsmaskin som bostaden innehåller och kör den på högvarv, häller saker i konstiga formar, lämnar disk i drivor och ja, köket ser ut som fan och kylen är fylld av dubbla honungsburkar och pepparrotstuber. Sen vill jag ha stora mängder beröm, och hjälp med en röjning av brottsplatsen.

Mellan dessa utbrot av skaparlust är stapelfödan under min husmorsregim blodpudding, falukorv och spagetti, renskav, banantorsk* (bananer tycker jag faktiskt hör hemma i matlagning och då till fisk - rödspätta med brysselkål och stekt banan är mkt gott men när tusan lagar man det?), pannkakor eller kanske kanske om jag är riktigt pepp, en pastasallad med bönor, avocado, tomater och mozarella. Men då har oftast Sten ringt och sagt vad som finns hemma och hur jag kan gå tillväga. Eller, nu kan jag inte komma ihåg vad vi har ätit denna veckan. Har vi ätit? Jag tror det. En sån tur att barnens far är så flink vid spisen. Och, som ni vet, jag kan ju så mycket annat. Men ärligt. Jag tar blöjbyten och nattvak för ett helår, bara jag slipper den fördömda matlagningen.

* torsk (eller sej men rätten fick sitt namn på den tiden torsk var ok att äta), bananer och vispad grädde med curry som hävs över fisken, ja ni vet, det brukar visst göras med fläskfilé hos de otrogna.

Ekis i våra hjärnor!

Oj så bra! Men vad jag misat att läsa tidningen på sistone! Blev därför väldans glad å pepp av denna text, där Ekis Ekman gör upp med det regelrätta tramsande Marie Söderqvists statusbok verkar vara, och sätter in den och Norbergs lyckobok i sitt större sammanhang. Guuud så skönt att läsa lite skarp, levande vettighet och värme efter att ha sladdat runt i Ö-gren & CO:s permafrostade martyrerande. Märk skillnaden, gott folk. Vilket liv vill ni ha?

"Horan" i våra hjärtan

Ah, såg just att Petra Östergren är ute i Expressen om sexköpslagen och "det nya motståndet" mot lagen. Och ja, jag tror att det är klokt att frikoppla frågan om motståndet mot lagen från kunskaper om prostitution, för där har sagda position haft påfallande svårt att göra sig gällande. Inte minst har detta blivit tydligt sedan frågan om människohandel kom på banan, där det framkommit att gränsen mellan en "sound prostitution" och ett bedrövligt tjänande av mäns sexuella önskemål inte låter sig dras på nått ok vis. Det får man nog ändå lov att konstatera. Så på så vis välkomnar jag steget ut i idédebatten. Det är också ur detta perspektiv jag själv tycker att "prostitutionsfrågan" är som intressantast. Men, en sak kan jag bara inte tolerera: Att Petra Östergen får utmåla saken som en fråga mellan auktoritära och anti-auktoritära positioner, där hon själv förstås är ett exempel på det senare medan de som försvarar sexköpslagen står för det förra. Herrejösses men nej. I relation till statens roll finns en skiljelinje, javisst, men auktoritetskärlek är så mycket komplexare än så förstås!

Och, för att ta ett personligen upplevt exempel, hur auktoritärt agerade inte Östergen när hon dikterade villkoren för debatten kring sin bok Porr, horor och feminister? Där ingick det som bekant att Östergren krävde att SVT meddelade mig att debatten för min del var inställd, eftersom Petra Ö inte ville möta mig. Föreställ er en person som försvarar sexköpslagen som gör så! Hajja vilka hästar de här människorna sitter på! De har en sådan grotesk bild av sig själva att jag blir yr bara jag tänker på det. Jag blir därför helt illamående av Östergrens återkommande propåer för ett vidgat rum för "de olydiga" kvinnorna - vilka definitionsmässigt ska vara överskridande i någon sexuell mening - när det egentligen verkar vara sexköpet hon är intresserad av att försvara.

Men det är just så kritikerna av sexköpslagen har tagit sig fram till de väldigt frontande positioner de har idag. En totalt bizarr uppfattning om sig själv som "underdogs", "fina" och "öppna" och deras meningsmotståndare som "auktoritära" och "moraliserande". Det finns inte en spärr i reglagen vad gäller att teckna sig själv i de ljusaste av färger, medan "de andra" målas ut som orcher i "medelklasskvinnornas" tjänst. Puh.

Så läs för all del Fredrik Federleys debattartikel om sexköpslagen, för en orientering i verklighetsförankringen: Accordingly är det så i Sverige att ingen problematiserar vuxna människors rätt att sälja sex. Ingen problematiserar sexköpslagen. De som säljer sex får aldrig komma till tals. Osv. Man imponeras inte direkt över fingertoppkänslan, för är det något vi har hört så är det väl just dessa problemställningar och personer i media. Och man imponeras naturligtvis ej heller av att detta är en folkvald som på dessa förryckt tunna premisser författar motioner i ärendet. Hilfe.

Nä jag blir så jävla trött på idisslandet av dessa förvridna, självförhärligande problemställningar. Jag blir faktiskt helt desperat. Det enda jag har kommit fram till är intressant att tänka på när det gäller prostitutionsfrågan, och då har jag ändå skrivit en avhandling i saken, är varför så många tycker att sexköp är så viktigt. Det undrar jag faktiskt. Härunder sorterar också frågan varför "horan" är en så central kulturell gestalt som så många både kvinnor och män absolut vill krama och ha kvar, och på magkänsla försvarar? Det är skitintressant tycker jag.

Jag möter tex hur många människor som helst som inte har minsta intresse av kvinnors situation i värden. Inte aborter. Inte våld. Inte löneskillnader. Inte arvsregler. Inte sexuella trakasserier, nej inte nått som i sak brukar identifieras som delar av sånt som rör kvinnors rättigheter. Men när det kommer till prostitution, då blir det fart på argumentationsapparaten kring kvinnors rätt. Då blir det ohyggligt viktigt att förse just de p r o s t i t u e r a d e kvinnorna med rättigheter. Varför?

DET är intessant tycker jag. "Horans" plats i våra hjärtan. A true love story.

Skruvad tillvaro

Jaha så blev det så att sovrummet fick en ny så kallat fräsch kulört inför försäljningen. Märkligt detta, all tid man plötsligt har, eller lyckas rota fram, för att rigga hemmet - när det ska överlåtas till någon annan. Det är mig fullständigt främmande att göra en total make over, men ju mer man fejjar desto fler möjligheter ser man och stillsist är man inne i ett race med sig själv om att göra det sådär riktigt fint som man alltid tänkt att man borde, bara tiden hade funnits...

Kom by the way att tänka på Bo Rothstein mitt i alla bestyr. Närmare bestämt när jag höll på att demontera det sinrikt konstruerade skötbordet som Sten och jag byggde till Frank. Jag var då tvungen att skruva ur fyra rejäla skruvar som satt med plugg i väggen. Ett arbete som krävde ganska stora krafter i arm och handled. Då kom jag att tänka på Bo R. När jag pressade mot skruven i vägen och vred, slant nämligen mejseln så snart jag inte vräkte på med full tyng mot skruven. Här står jag och anbringar starka krafter mot en skruv, i akt och mening att få skruven att vrida sig upp ur väggen, tänkte jag och kände på mig att hade detta varit feministisk forskning skulle Bo R. ha skrivit minst tjugo rasande debattartiklar om de vettlösa motsättingar som sagda aktivitet vilade på. - Det säger sig ju självt att en skruv som ska upp ur väggen inte kan sättas under press in mot väggen. Enkel naturvetenskap! Eller om det nu var feministisk forskning, eller en sexköpslag eller vad det kan ha varit vi skulle diskutera.

Det kommer liksom i ganska stora sjok, väldigt stelt sammanfogade med varandra och förmodat landande i nån slutsats om hur det ena bara "måste" ge det andra. Ja det är så jag uppfattar - när jag är vänligt stämd - sakers tillstånd där nere i Jätte-Jätteborg.

Hur som helst har Uppsala universitets förre rektor Bo Sundqvist - själv naturvetare - givit Bo Rothstein ett antal miljoner att forska för de närmsta fem åren och hypoteserna är två om varför: 1) Som ett tack för Bo Rothsteins exempellösa svineri i samband med dokumentären Könskriget där den av honom frammanade (men inte formulerade, det var han för feg och inkompetent för att få till) granskningen av Eva Lundgren utmärker sig särskilt bland Bo Sundqvists mer fruktansvärda bidrag till vetenskapen. En gratifikation på flera miljoner från Bo till Bo för att den förre rektorn slapp stå ensam med att ha ordnat fram sagda granskning, ja varför skulle inte det vara skälet till de utdelade medlen? Ytterligare en möjlighet finns förstås och det är att pengarna ges som b), ett infrastrukturellt stöd för grundläggande naturvetenskaplig orientering där särskilt gängor/skruvar/kraft och det gåtfulla samspelet däremellan ska studeras. Jätte-Jätteborg var i alla fall ordet. Och själv har jag numera gröna gardiner i sovrummet. Grönt som i skönt att slippa vissa åkommor.

Hejdå bostad - hej bostad!

Ack, en epok är i färd med att gå i graven. Håller på att städa min lägenhet med anledning av försäljning. Den i Uppsala alltså. Jag har haft kvar min söta tvåa i Uppsala Rock City trots att jag sedan mer än ett år bor i Sthlm. Har inte lyckats göra slag i saken och sälja den, min sentimentalitet är omfattande kring projektet ifråga och jag ska vid tillfälle breda ut mig om vad Uppsala har och ej har och som gör att man både kan bo där och behöva flytta (jag kan redan nu förutskicka att Uppsala buss, Uppsala Nya Tidning och i viss mån Uppsala universitet tillhör de mörka fästen vilka man bara måste ta sig undan). Nu har lägenheten dock tjänat mig klart. Aj, det gör ont. Jag har trivts så förfärligt bra här, men det är skönt att sälja också. Dels för pengarna och dels för att obebodda lägenheter får en så kuslig ödslighet omkring sig. Typiskt nog har jag aldrig haft fler ärenden till U-a och anledningar att bo där än nu, den sista självande veckan innan den övergår i någon annans ägo. Sten säljer samtidigt sin, en tvåa vid Katarina, så nu ska vi gå loss på varandra i gemensam bostad. Det får vi tro ska gå bra, även om en viss anspänning väl stiger av att vi båda avhändat oss våra älskade ensamboenden. Ser dock fram emot att lite helhjärtat bo på ett ställe. Franks första två år pendlade vi ju mellan Stenkas lya i Stockholm och min i Uppsala, så ska det bli skönt att vara lite stationär, med alla grejer på ett ställe, inklusive gemensamma barn.

Gjorde fö en av dessa resor på Uppsalapendeln med kidsen i helgen. När vi skulle gå av i Uppsala föll ena hjulet på den överlastade och till åren rätt komna barnvagnen där Jojje låg och trynade av, varpå Frank engagerat började ropa till dem som passerade på perrongen: Stanna! Hjälp oss! Men stanna då! Varför är det ingen som hjälper Jenny? Han agerade mycket engagerat i detta drama, very cute, och snart skyndade en kvinna till vår hjälp att komma av tåget med kassar, stå-brädor, lösa hjul och annat skrammel.

Annars är det måndagsklubb ikväll: Frank träffar sin kompis Fanny på Snotty, under det att deras föräldrar käkar lite middag och så. Trevligt värre och mycket söderelitistiskt. Detta skulle Linda Skugge aldrig få till med sina grannar, för de skulle inte hitta någon parkering till sina suvar där alla fick plats. Lika bra det kanske.
Tja!

Jag, en elitmänniska

Har haft synnerligen späckade dagar. Inledde på torsdagen med att hålla 6 klocktimmar föreläsning, två olika ämnen, in english. Puh! Galet förstås, men det gick bra. Det var en väldigt rolig grupp, en skara personer från MENA (Middle East/North Africa) regionen som är här på några veckors kurs för att lära sig mer om jämställdhetsarbete. Jag föreläste om mansvåld och om trafficking och prostitution, och det blev väldigt intressanta diskussioner, högt och lågt.

Ökade sedan tempot med att efter denna genus/feministiska insats riktigt visa var skåpet ska stå enligt kultureliten på Söder genom att gå på Svansjön på Operan. Dessvärre blev det bort i tok för stressat mot vad som var planerat så den på is lagda Bollingern inmundigades i några hastiga klunkar i badrummet medan sminkningen sköttes. Glaset stod kvar på badrumsbänken mellan blöjor, babyschampoflaskor och gammalt bakskum vid hemkomst, medan flaskan fått en plats på balkongen i alla fall.

Nå. Betingat av den övertydlighet med vilken jag tror att man måste kommunicera med Linda Skugge å andra Göran Hägglundfans och Verkligehetens-Människa-kramare gick jag för säkerhets skull och såg Scener ur ett äktenskap på Dramaten igår. Givetvis inmundigades först middag på Frippes.

Ja ni hör ju. Och på vårt kulturradikala sätt fällde vi förstås föraktfulla omdömen om gammelkulturen: "Överlastad smaklöshet i tidlöst format" hördes Sten sammanfatta balettgenren bara minuterna innan platserna på balkongen intogs. Själv konstaterar jag vad gäller lördagens pjäs, att vi kulturradikaler vad dess slut anbelangar har tappat helt. Hela greppet.

Nu har vi alltså stoff för snacket vid köksbordet fram till jul.

Var är hederlighetens människa?

Varför hör man allt oftare sånna här puckomässiga resonemang även från folk i ansvarande position? Vart tog den hederliga människan vägen? Göran Hägglund vojjar sig över "Verklighetens människa" men jag söker den Hederliga. En som kan följa ett rakt resonemang, ungefär som en figurativ målning, utan att gå bort sig i bedrövliga felslut. Ja. Jag talar om rätt och fel (och om figurativ konst, gärna med fjärilar...). För hör här hur presschefen Ingmar Kroon får till det när han talar om sin arbetsgivares relation till Dole efter att Dole låtit stämma en filmare som gjort en film om företagets sätt att hantera sin human resource, vilket inte lär vara bra.

Svenskan rapporterar:
"Även hos Axfood har Bananas och bråket mellan Gertten och Dole vållat diskussioner.
- Ja, självklart. Bananer är en jättestor produkt för oss, säger presschefen Ingmar Kroon.
Men det är inte aktuellt att bryta relationen med Dole, enligt Kroon.
- Vi bedömer Dole precis på samma sätt som våra andra leverantörer. Om en viss leverantör är i juridisk konflikt med någon, så ska inte vi ta ställning i den konflikten."

Ojdå. Så kan man också formulera problemet.

Om övergrepp - klar att män blir förbannade

En mycket bra krönika av Anna Larsson i Svd. Och kolla in kommentarerna. Männen är på marsch. I'm telling you. Det väcker alltså ilska att påpeka att vi bör tala mer om dessa frågor och orka se de utsatta barnen. - Vi kan ju inte veta att alla män är förgripare osv. Well...

F.ö. möter Papa Dee rättsväsendets kvarnar nu i dagarna. Han står ju åtalad för misshandel, typ grov tror jag faktiskt, av sin tjej. Men inte bara Papa utan även tjejen nekar. Allt är hennes fel. Hon har visst skrivit en bok om sin egen fruktansvärda stil, mot sig själv och mot sin pojkvän. "Galen fjäril" eller nått, men för att vara fjäril hade hon ju en sjuk kraft i armen när hon dängde in ett ljus i huvudet så att hon fick sy med elva stygn. S-format sår därtill ("fjäril" börjar ju inte ens på s, redan här spricker alltså hennes historia...). OK, men vi har sagt det förr: Utan kvinnors egen vilja till bättre liv kommer vi inte att komma så långt. Det finns ju kunskap, det finns många som talat om dessa saker, det finns så stora möjligheter att ta sig ur den sortens destruktiva relationer. Men, så länge viljan att vara kvinna på detta sätt finns - stand by your man, ha en känd snubbe, inte vara en "sån" en feminist, etc - kommer världens eländighet att bestå.

Mer Bengt Westerberg

Polisen kallar det här för ett oerhört allvarligt brott. Ett tjugotal berusade vita män har gått till angrepp mot ett boeden för ensamkommande flyktingbarn på Värmdö. Följande har också hänt på andra platser enligtDNs rapportering:

I maj i år utsattes flera flykting­familjer i Vännäs för trakasserier. En grupp yngre personer tros ha kastat sten mot flyktingarnas bostäder. Trakasserierna fortsatte hela sommaren. Det hade sin upprinnelse i att en svensk flicka sagt sig ha blivit slagen av en arabisk pojke. I veckan beslutade sig en del flyktingar för att lämna Vännäs.

I augusti 2008 attackerades en villa som fungerar som jourboende för bostadslösa flyktingar i Helsingborg. Sex maskerade personer hotade de 35 boende med kniv. Någon hade också klottrat hakkors och Sieg Heil på huset.

I november 2008 larmades polisen till Hovsjö i Södertälje där flyktingar trakasserades. Bland annat uppgavs en femåring ha fått gängstryk av personer i åldrarna 8–17 år och vuxna personer ha hällt urin genom brevlådor till lägenheter.

Själv har jag fått Bengt Westerberg på telefon och han förklarar att han vill nyansera debatten. Enligt Westerberg finns det också bakom en så brutal gärning som att angripa ensamma barn i deras boende om natten motivbilder som inte kan avfärdas som helt oacceptabla.

Röda Korset jobbar visst på ett seminarium där man vill öka förståelsen kring dom här sakerna... Väl mött. Gratis inträde för er med kåpa och vit struthatt.

Bengt Westerberg - way over the jävla gräns

Å förresten, missade att läsa Bengt Westerbergs förord till hedersboken i all hast. Jag fastnade nämligen på förordets första mening, det riktigt idiotiska förstastycket där Westerberg tar upp kvinnlig könsstypning. Han talar om en läkare som besökt Röda Korset och då i stor visdom enligt Bengt Westerberg uttryckt att vi ju inte kan förstå sagda sed om vi tolkar dem som utför stympandet som monster. Vi måste nämligen "förstå att dessa män och kvinnor inte gör detta av ondska, utan därför att de vill sina döttrars bästa". Oh well.

Redan här började jag läsa högt för Sten, i mycket beklämt tillstånd. För alltså. Med byggklossarna "ondska" och "sina döttrars bästa", vart FAN tror Bengt Westerberg att han ska komma i analysen av könsstympning? Det är så sjukt dumt formulerat, så fattigt och tunt.

Men som sagt, jag borde ha fortsatt läsa och inte låtit mig distraheras av hans utspel för att sedan gå och sno ihop nån spädbarnsvälling på ren associationskraft. För, det som följer i texten får det verkligen att kantra inombords. Det Westerberg ger svängrum för är nämligen inget mindre än en "liberalare" syn på hedersmord. - Det går visst inte enkelt att fördöma gärningen. Inte lättvindigt avfärda männens motiv. Han skriver om författarna till boken, att:

"Emre Güngör och Nima Devrish anar att det även bakom en så brutal handling som ett hedersmord kan finnas motiv som inte utan vidare kan avfärdas som oacceptabla."

Hörde ni? Det finns alltså anledningar till hedersmord som inte utan vidare kan avfärdas som oacceptabla. Hjälp! Det här är ju skandalöst vidrigt. Ja helvete, eller nått. Men det är alltså detta jag menar med att denna bok inte är OK.

Den börjar förvisso helt ok. En allmän introduktion till hederskulturen som känns rätt bra. Man ger en övergripnde beskrivning av frågekomplexet som känns helt anständig. Men så snart författarna kommer i kontakt med männen, mördarna, så går det riktigt snett. Då tar nämligen den manliga gemenskapen, den intutitiva förståelsen och acceptansen för mäns val å vägar, fett med över.

Genom avsaknaden av analyser börjar och fortsätter författarna att ge mördarna ett slags arena för att vinna förståelse för sina gärningar. Till exempel är ståndpunkten att det svenska samhället har stått alldeles för okritiskt och enögt på de omtalade tjejernas sida en central tankegång hos mördarna. De unga kvinnorna i fråga har med andra ord inte nöjt sig med att vara fria på egen vistelseort. Nej de sökt sig till ställen där pappor och familjer har funnits, för att där med dödlig fräckhet vältra sig i skamlösa mänskliga rättigheter. Det svenska samhället har därför, enligt de "moderata" hedersmördarmännen, brakat in i ett delikat släktkonglomerat av andra värderingar, och med sina trubbiga folkhemsinstrument djupt betrampat fäder och bröder - som gubevars var påväg att av egen kraft att bli jämställda. Alltså: Mord.

Min poäng är att männens berättelser, utan vidhängande feministisk analys om kön, makt och sexualitet, men med författarnas ömsom ifrågasättande ömsom förstående attityd gentemot mördarna, gör denna framställning av vad Sara, Fadime och Pela gjorde "framför" sina pappor, bröder och släktingar till en förklaring som riskerar - och kommer, jag svär, kolla bara på hur Bengt Westerberg tar saken - att rimliggöra hedersmord.

Så var det verkligen det som var meningen med att försöka "förstå" mekanismerna bakom hederskulturens mördande? Jag menar, ordet "förstå" har ju lite olika laddningar och möjliga innebörder, och var det alltså detta som menades? Att vi skulle känna acceptans för delar av motivbilden? !

Näh. Jag blir faktiskt helt kall av resonemanget. Tänk. Ja tänk på de bindningar av band som vindlar mellan män när den forne feministen och humanisten Bengt Westerberg på detta lättvindiga sätt väljer att göra sig till tolk för det inte heeeeeeeeeeeeelt orimliga i ett hedersmord. Vad kan vi vänta fpör utspel rörande diverse rasistiska mord måntro? De mördarna har förstås också en sammanhängande tolkning av rasmotsättningar som grunden för mördandet, och "negrers" för stora platstaganden på deras egen arena, i mördarnas fejs (typ "håller sig svartingarna bara för sig själva i sina egna länder och inte kommer hit så gör det väl ingenting att de finns").

Nej nu tjatar jag men jag vill verkligen veta: Vilka av motiven till hedersmorden menar Bengt Westerberg att vi inte ska se som oacceptabla?

Men OK, nu är det trots allt fredag. So let the good times roll! Kyssar, kramar och en galen hedersmassaker i all medelklassig välmening. Man måste väl ändå hajja att en utbildad person som jag inte längre orkar höra detta elände!
Eder, så länge ni överlever,
Jenny